Livets smala tråd är skör

Var börjar egentligen en människans historia?
Påbörjas den långt innan man föds och såfall när?
Vad driver ödet framåt?

För endel kommer döden som en segdragen process,
för andra som när man vrider av en lysknapp.
Hur som helst har du lärt mig en sak Rikard,att hur döden än inträffar så gör den ont!
För din del vet jag inte,det tror jag inte, det vill jag inte tro.
Värst av allt är trots insikten att det är omöjligt att kliva bakåt i tiden och lägga armarna om dig och viska allt det man missat att viska.
Du var allt det där man önskar sig som liten och såklart även när man vuxit upp,
men det var något speciellt det där med barndomen,
att någon stod ut med en, någon som tog hand om en och någon som man vill ha senare i livet också för att dela minnen med.
Kanske är det därför jag ofta skriver så här till dig,
för att jag tror att du på något vis ser och vet det jag skriver.
Antingen lever du ett liv bland molnen och tittar till oss människor i vår stormiga tillvaro,
eller så sitter du brevid mig just nu men ter dig lite mer abstrakt än tidigare.
Ibland kan jag känna din närvaro ut i fingertopparna..

Att beskriva den totala maktlöshet jag kände när du flög vidare till det okända, är inte möjligt.
Helt plötsligt slets ett liv ifrån oss och den ständiga frågan är varför.
Det finns inga svar,
jag har inga svar men det har gett mig lärdom.
Sen den soliga majdagen år 2005 har vi fått leva med ovisshet och saknad,
Vi har fått ta del av livets baksida men kanske har det gett vårt liv en ny dimension,
en ny horisont.
Vad vet jag?
Jag kan bara svara för mig själv.

Du är en av fåtal människor i mitt liv som blivit sådan stor del för mig.
Namnet Rikard är en synonym på ordet glädje,
det stavas med lika många bokstäver.
Du är mitt minne för glada dagar, för lyckliga dagar.
I den tuffaste tid av livet fanns du, där och då fanns du brevid mig.

Tack för lyckliga minnen!
Jag saknar dig.