Engla

Jag känner att jag också måste skriva om Engla.
Fallet som varenda människa pratar om, som varenda tidning skriver om.
Förfärligt snevinklat tycker jag det blir.
Det är ett tragiskt öde, absolut. Ingen som helst tvekan om den saken.
Jag kan inte ens föreställa mig att vara närmast anhörig när något sådant fruktansvärt händer.
Så absolut, all min sympati till familjen, och klasskompisarna.

Vad som gör att jag tycker detta är så förfärligt snevridet är frågor som "Hur kunde det här hända" "Det trodde vi aldrig om honom".
Vi kommer nog aldrig förstå hur människor kan göra hemskheter som dessa, men vet ni vad som är ännu värre?
Att det är så förbannat vardagligt.
Att en människa som Anders är nästan "precis som alla andra".
Jag menar att det finns så många människor som kan och säkert har gjort likadana hemskheter där det alltid finns någon som inte alls kunde tro detta om denna människa.
Jag är övertygad att jag mött sjuka människor många gånger i mitt liv som är kapabla till desamma gärningar som den misstänkta Anders, män som kvinnor, utan att ha en susning om detta.
Och det skrämmer mig.
Att veta hur lätt det är att falla offer för en våldtäkt, det ger mig rysningar, och inte av välbehag denna gång.
Varje dag borde vi tända ljus, för alla människor som faller offer.
Och varje dag, kanske vi borde titta en extra gång över axeln.
Men nej, det funkar inte så.
Tänk vad jobbig vardagen skulle bli.
Man kan inte misstänka alla, men man kan vara aktsam.