En regnig söndag eftermiddag

Det är förunderligt det här med att älska en människa.
Vissa människor verkar inte vilja bli älskade,
de sätter upp en mur framför sig som om dom liksom kunde bestämma över känslorna.
Det är fruktansvärt jobbigt att älska sånna människor, det tar så mycket energi att försöka få dem att inse och tro på de man säger. Att få dom att våga förlita sig på orden och ha med sig de i ryggsäcken. Ett tidigare svek gör det inte precis lättare men kanske en ännu större anledning att försöka och verkligen lägga energi så den människan vaknar upp och kan ta till sig detta.


Jag försöker och försöker men jag får ingen hum om någonting.
Ena dagen tycks man räcka till medan man andra dagen inte är värd att vända blicken mot.
Det är jobbigt och påfrestande och man kanske helst av allt skulle vilja sluta älska,
men som jag tidigare sa, man styr inte över sina känslor..

Och om man då älskar någon, och gör slut pga omständigheter, var tar då kärleken vägen?
Kan man trycka undan den "bara" för att andra saker inte funkat.
Kan man förvandla passionerad kärlek till något som passar i vänskapshyllan?
Jag kan inte, för du platsar inte där.
Och jag tror inte heller att du kan..